Framgång det förtjänar man!

Så som rubriken säger så käckt sägs det ju.Jag vet inte om det stämmer in på mig men
Jag har då upplevt tillräckligt med elände tidigare i livet.
Det började gå illa för mig när jag bytte skola till gymnasiet i Smedjebacken.
Fram till dess så hade jag vänner och var väldigt populär inte minst bland tjejerna.

En tjej i min ålder vart ihop med en kille i klassen över oss och han och hans kamrater spelade jag hockey med.Hon var nog lite sur på mig pga att jag inte ville vara tillsammans med henne.Grabbarna började därefter gå in för att skada mig på i princip varje träningspass.En slashing över armarna eller den gången dom höll fast mig i duschen o rappade mig med ett läderbälte hörde till vanligheterna.Hockey var ju en stor passion så även om jag var ständigt rädd så fortsatte jag i laget.

Droppen vart väl när laget fick en ny tränare och han hade min far som chef och tålde honom inte så även om jag var med på toppningarna året före så vart jag satt på bänken fick ett eller två byten per match.Jag vet att det var sant för idioten skulle flytta och berättade det för mig efter säsongen(sorglig figur).

Efter det vart jag ganska tillbakadragen och höll mig på min kant för att inte stöta mig med folk,det resulterade mest att folk tyckte jag var stöddig och trodde jag var nått?

Så här efteråt så förstår jag att jag inte mådde bra men livet rullade på jag tränade mycket och håll på med både hockey,fotboll,bordtennis och lite senare även innebandy.Lagsporterna fick bli mitt substitut för vänner för sådanana hade jag inte.För att om möjligt bli lite populär så åtog jag mig en massa uppdrag i innebandy klubben.Jag är ju rak o öppen över vad jag tycker så det gjorde mig ju inte speciellt populär.

Faktum är väl att folk som bara sitter i ett hörn o flinar med oftast är mer poppis och upplevs som oftast som mer trevliga.Även om klubben blomstrade med 500 pers på matcherna och både dam o herr lag i div 1 så vart jag väldigt impopulär.Jag spelade ju i A-laget och det var så illa att vissa buade när jag till exempel gjorde mål.

Det vart till slut för mycke för min del jag slutade helt enkelt med sporten och flyttade upp till ludvika.Träffade där en tjej som hade en kusin som var elitcyklist,jag hade ju hållit på en del med spinning men därifrån till att cykla ute fanns inte en tanke.Det ändrades som genom ett vingslag då jag 1999 kollade och hjälpte Tony Falk som han heter under finnmarken.Jag vart fast det där var nått som skulle passa mig tänkte jag och drog i väg och köpte mig en värsting mtb(gary fisher).

Cykel har därefter betytt väldigt mycket i mitt liv.Jag började för första gången i mitt liv få vänner.Killar som jag hade nått gemensamt med och var lite som jag.
Jag har ju även haft fördelen att träna med och ta intryck av väldigt framgångsrika cyklisters tänk och träningsfilosofi.Att även få se hur dom är som personer tar jag ofta intryck av.Grabbar såsom Fredrik Modin,Ulf Johanson,Christer Olsson,Tomas Löfgren har ofta en målvetenhet och focus i livet som är beundrans värd.

Jag vet ju att mitt upplevda utanförskap mångt o mycke har berott på mig själv också som person.Att släppa in folk är inte så lätt när man inte mår bra i sig.Det har tagit tid lära sig att lita på folk runt omkring sig livet består ju i ett livslångt lärande.Och sår tar tid att läka.

Nåt som jag tänker på ofta är att jag önskar att jag hade hittat det jag har nu lite tidigare i livet.Min syster vart ju sjuk för 5 år sedan och tog därmed sitt liv.Jag hade inte kraft då att hjälpa henne men tror nog att jag skulle kunnat göra det i dag.
Det enda jag vet är att jag är mer avslappnad och har mer flyt i vardagen än någonsin i mitt liv.Det gör också att jag inte hänger upp hela mitt liv och mitt leverne på att det måste gå bra när jag idrottar. Harmoni till slut tror jag det heter.

Till sist en bild på crossen efter israceat.Var nog fler än jag som tyckte att det gick tyngre och tyngre under loppet

Martin trampar tog en fin bild på min hoj efter loppet.Konstigt att inte växelvajern funkade :)